Längtan och gårdsplaner

Den börjar nog infinna sig nog. Längtan. Längtan efter våren. Längtan efter bara trottoarer. Klorofyll. Fågelsång och doften av nyklippt gräs. Dagens tema i #fotoutmaningmars2019 är också längtan.

Jag har ganska stora förväntningar på vad jag vill att vi ska åstadkomma på gården i sommar. Efter att vi flyttade den gamla pergolan i mitten av gräsplanen, så kändes det som att delarna började falla på plats.. Och eftersom det varit så mycket snö, så fick vi gräva gångar och fick idén om att också göra lite mera rum på gården med grusgångar emellan istället  för bara en massa gräsmatta. Vi tänker att kanske vi lyckas få till några rabatter på så sätt? Pergolan ska hur som helst bli min örtagård, eller häxträdgård som jag vill kalla den. Här ska jag odla nyttoväxter som jag sedan torkar och kan må  bra av hela året. Exakt vad jag ska odla här vet jag inte ännu, men håller på att fundera på det. Örter kommer det att finnas iallafall. Ska bygga väggar av armeringsjärn har jag tänkt, för att hindra att hjortarna kommer och äta upp mina växter.. Och en liten ”dörr” av något slag. Om det blir en sån där varm sommar som förra sommaren, så tänker jag att det är bra att odla under något, så det också går att lägga någon typ av gardiner som skyddar mot solen vid behov. Jag kommer att bygga lite hyllor av något slag att ha krukor på men också odla lite i odlingslådor direkt på marken. Och en plats att sitta på såklart. Det måste ju finnas såna platser lite här och där.

Här tillbringade vi mycket tid förra sommaren! Vi brukar liksom göra saker lite i fel ordning.. Att få ett utekök var ganska ”akut”, men vi orkade inte byta ut hela terrassen då.. Så det ska vi också göra i sommar. Utekökskonstruktionen går igenom den gamla terrassen så det borde inte vara så krångligt. Själva plankorna är i relativt bra skick, men grunden är helt sned och staketet håller på att falla i bitar.. Det här är nog något vi ska börja med ganska tidigt på våren, så att vi sen kan njuta av att sitta här på sommaren.

Nog är det ju rätt så grått och färglöst just nu, men om bara en par månader så kommer det att börja grönska! Jag tänker också att vi ska skärma av mitten av gården och mot vägen på något sätt så att hönsen får komma ut och picka på ett lite större område.. Om inte annat så blir det väl bara att rulla ut hönsnät.. Problemet har nämligen  varit det att grannarna tydligen har godare maskar, så vi ska nu försöka få dom att stanna på vår sida av tomten.. Här ser man också skjulet vi byggde förra hösten. Det ser jätte litet ut på bilden, men det rymmer rätt mycket faktiskt! Just nu är det ju fyllt med alla utemöbler och cyklar, men på sommaren då allt det är ute, ska jag använda det att torka örter på och känner jag oss rätt så kommer vi säkert att göra det mysigt där inne också..

Pappan har också planer på att bygga ut en mindre terrass som nu ligger under snön. Där hade vi vår bubbelpool förra sommaren, men den var lite för liten.. Vet inte riktigt vad han har tänkt men tror nog att det blir bra!

Ja, jag tänkte inte att jag längtade så mycket på våren och sommaren egentligen, men nu efter att ha skrivit detta inlägg och funderat på dessa saker så längtar jag verkligen!!

Min vision inför nästa sommar är att stå i min örtagård och pyssla med mina örter i min linneklänning (som jag sydde som medeltidsklänning då jag studerade) och få besök av hönsen som pickar på mera fritt än förut.

Kom vår – kom!

Så, hur trivs ni?

Förutom att folk har undrat över vad vi ska göra med hönorna, så har folk förstås också varit trevliga och frågat oss hur vi trivs nu då vi bor här i Pargas. Det känns faktiskt som att vi har bott här i vårt nya hem mycket längre än fyra veckor och det känns inte alls konstigt. För bara fyra veckor sedan sov vi här första natten. Det har varit ganska mycket annat också under de här fyra veckorna och mycket energi har ju gått åt till att installera sig och att så småningom försöka bestämma sig för vad vi ska göra här inredningsmässigt. Och vädret har ju inte varit så där speciellt bra, men nog har vi ändå hunnit få en bild av hur sommaren här kommer att bli.

 

Och om vi trivs? Visst gör vi det! Snabbt har jag hunnit glömma bilåkandet och saknar nog inte det ett dugg. Inte barnen heller. Nu känns det nästan som att bryta mot lagen om jag skulle vara tvungen att ta bilen till jobbet. Det är så skönt att traska i väg på morgonen till dagis eller direkt till jobbet. Och snabbt är man hemma igen då arbetsdagen tagit slut. Och har fått en promenad och frisk luft på köpet. Vi hinner prata om allt möjligt med lillebror på vägen och följer med hur det blir grönare för varje dag som går. Och raskt går det att promenera med han som snart är sex år. Lite jobbigt har det varit vissa morgnar att bli på dagis, speciellt efter några hemmadagar med pappa, men han har fått nya kompisar och t.o.m varit hem och leka hos en förra veckan och för det mesta har det ändå gått riktigt bra.

 

För storebror har det också gått bra. Även han har hittat kompisar och en klasskompis har varit hem till oss redan många gånger. I skolan går det också bra och vi är så nöjda med kontakten till skolan och hur väl mottagen han blev då han började. I förra skolan sköttes mycket på en personlig I-pad och det var ju bra och fint på många sätt, men nog känns det bra med ett hederligt läxhäfte igen.

 

Allt är inte jätte symmetriskt i det här huset. Det störde mig lite först, men nu har jag valt att tycka att det är ganska charmigt. Här är ingången och trappan med en liten altan som ska bytas ut i sommar då den är i ganska dåligt skick..

 

Både med dagis och skola känner vi oss kanske lite utanför ännu, eftersom vi inte ännu deltagit i några gemensamma aktiviteter och inte träffat några andra föräldrar. Men det är flera tillfällen på kommande och jag antar att fr.o.m hösten så kommer vi iallafall att vara med i alla rullor som alla andra. Är ändå väldigt nöjd över beslutet att flytta då vi gjorde det, så att barnen till sommaren har hunnit bygga upp lite vänskap här också så det kanske inte blir så ensamt på sommarlovet.

 

För mig har ju inte något annat än arbetsvägen ändrat. Och det är också tills vidare mest med kolleger jag umgåtts med på fritiden. Men bra så, och den där fritiden är ju också rätt knapp. Fr.o.m hösten hoppas jag också att jag kommer att bli inspirerad att delta i mera fritidsaktiviterer, ska i alla fall försöka anmäla mig till några kurser och börja röra på mig mera. Jag har inga ursäkter iallafall om jag deltar i kurser i Arbis, eftersom det ligger på andra sidan gatan..

 

Det har varit lite konstigt att vänja sig vid att ha grannar så nära inpå, men man vänjer sig. Här kommer det att ätas en och annan middag i sommar och jag väntar så på att körsbärsträdet till höger ska börja blomma.

 

Ännu är det faktiskt bara mina föräldrar som varit här och hälsat på (senast denna vecka då jag var i Vasa på kurs) men imorgon kommer min syster hit och tittar på Eurovision med mig. Och sen ska det nog bli 6-års kalas dit många av våra vänner brukar komma. Men inflyttningsfesten blir nog kanske först till augusti då vi hunnit fixa lite mera här. Men nog ska vi nog få visa upp vårt nya hem i sinom tid till alla som är intresserade.

 

För det finns ju ganska mycket planer för allt som vi ska fixa också såklart. För det finns en del, vi hinner ju glömma bort att vi har vissa rum här också emellanåt.. Men det krävs nog ett helt eget inlägg för det. Och en lite piggare hjärna än en trött fredagshjärna..

Då man får något nytt måste man också lämna något bakom sig

Jag har funderat på det här inlägget ungefär sen den dagen vi kom på att vi skulle sälja huset och flytta. Nina hann före, men här kommer min lista på vad vi kommer att sakna här. För även om vi är ivriga på att flytta så finns det såklart saker som varit väldigt bra här. Vi får ju så mycket fint och bra med det nya huset, men vi har ändå bott här i över tio år, satt ner en himla massa tid, energi och rysligt massor med pengar på att göra det här huset till vårt. Så lite vemodigt känns det nog emellanåt att vi ska lämna allt nu, men här kommer några utvalda saker som vi kommer att sakna speciellt mycket.

 

Bastun. På sista tiden har vi verkligen njutit av vår söndagsbastu. Försöker alltid avsluta veckan med bastu, även då pappan är på jobb. Även barnen har börjat tycka om att gå i bastun och vår bastu är så skön att vara i. Det är en vedbastu och det är ju inte heller så kostsamt att värma upp. Baden är milda och trevliga och man kan andas bra. Det enda minuset kanske är den att det tar en stund att värma upp och att det blir lite stökigt med all ved. Men i det nya huset finns ju också en bastu. Visserligen en elbastu, men det borde nog vara möjligt att byta ut till en vedbastu i något skede.. Men vi ska såklart testa den först.. Men än så länge njuter vi av vår fina bastu, och räknar ner gångerna vi kommer att använda den.. Enligt våra uträkningar så har vi nu fem gånger kvar..

 

 

Vedspisen. Den har nog varit en av de bästa investeringarna vi gjort i det här huset. Värmt skönt under kalla vinterdagar och fin är den ju dessutom. I det nya huset finns ingen vedspis men nog en ordentlig vedeldad spis (en takka alltså) i vardagsrummet som borde hållas varm länge. Vi får nöja oss med den bara.

 

 

Blåbärsskogen bakom huset och lugnet. Att bara ha en granne som inte stört oss just alls har varit ganska skönt. Det har varit så mysigt att i augusti efter jobbet kunna sätta sig ner i skogen och plocka en liter blåbär bakom husknuten. Men det finns ju skogar och blåbär i Pargas också.. Där kan man dessutom plocka solrosor alldeles nära. Dom äter man ju inte men fina är dom ändå.

 

 

Utsidan av huset har vi ju inte hunnit njuta av så mycket då den blev klar så sent som förra sommaren. Men jag är ändå så glad och nöjd över att vi fick den gjord. Det nya husets fasad är relativt nyfixad, men kommer säkert att kräva en målning i något skede. Men så hade det ju nog varit här också..

 

 

Köket. Vårt fina kök som vi varit så nöjda med. Det är ganska exakt två år gammalt, men känns ändå så nytt och fräscht ännu. Vi kommer nog antagligen inom snar framtid att göra en köksrenovering i det nya huset även om köket där är helt okej men inte riktigt i vår smak. Det kommer nog antagligen att bli ganska likt det vi har nu med svarta skåp och öppna hyllor. Men vi ska nog bo in oss lite först.

 

 

Våra vänner som vi fått här. Det här är kanske den svåraste delen. Det finns så mycket minnen och vi har tillbringat så mycket tid tillsammans. Men trots att vi bott här i över 10 år så har vi egentligen bara umgåtts med två familjer och en av dom kände vi innan vi flyttade hit. (utan barn då på den tiden, barnen gör ju oftast så att man umgås mera med folk..) Men jag tror ju inte att vår vänskap kommer att försvinna för båda familjerna har sommarstugor i Pargas och det är ju trots allt inte så lång väg. Men klart det kommer att bli mera sällan man träffas, det kan man ju inte komma ifrån. Däremot så tror jag (vet nog egentligen) att vi kommer att ha ett mycket större umgänge i Pargas. Vi känner en del människor där redan, främst människor jag lärt känna via mitt jobb och via bloggen. Och i Pargas hoppas jag att jag och hela familjen kommer att kunna ha en lite aktivare fritid, och då lär man ju också känna lite folk. Det känns nog riktigt lämpligt nu att flytta tillbaka till civilisationen om man säger så.. Jag tycker om att umgås med folk, även om jag kan bli lite lat med det ibland.. Sen tror jag också att en och annan kommer att vilja komma på besök och se hur vi har det, iallafall i början.

 

Så det här kommer jag (och nog hela familjen tror jag) att sakna mest. Vad vi inte kommer att sakna alls kommer i ett annat inlägg.

 

Var det bara en dröm?

Oj, vet ni. Jag har tänkt blogga nu ända sen mitt senaste inlägg, men det har bara inte blivit av. De senaste två veckorna har varit väldigt speciella om man säger så. Just nu har det gått några dagar utan att någonting hänt på husfronten, och det känns faktiskt lite som att allt bara varit en dröm. Eller inbillning. För vet ni hur det gick?

 

Ett meddelande jag skrev till min mamma den 4.1, alltså idag för 3,5 veckor sedan.

 

Morgonen efter att vårt hus kommit ut till försäljning (den 18.1) så ringde en vän till mig och sa att hon har en kollega som tillsammans med sin sambo är väldigt intresserade av vårt hus. Hon undrade om de kunde komma och se innan söndagens visning. Jag bad dom kontakta mäklaren och det gjorde dom, men hon hade inte möjlighet att komma innan söndagen. Men hon frågade ifall jag själv ville visa huset, och jag tänkte att vad har jag att förlora.

 

Så det blev att städa upp i knutarna och då dom kom på torsdag kväll den 20.1 (två dagar efter att huset kommit till salu) så kändes det bara så rätt på något sätt. Dom hade massor med frågor som jag försökte svara på. Det kändes ganska konstigt att stå där och sälja något som är så självklart för en själv, och jag fick hålla mig från att inte köra en normal husvisning (en sån man gör med folk som kommer på besök) och de fick gå själva i övre våningen och i källaren. Nog hade de fått gå själva i mellanvåningen också men det var ju där jag tog emot dom, så jag berättade ju lite innan de gick vidare jag så stod nu där och såg lite dum ut säkert. Vi tog också en snabb gårdsrunda i mörkret och då dom förstod att vi hade höns så frågade dom lite försynt vad vi har tänkt göra med hönshuset då vi flyttar.

 

Jag var väldigt ärlig och berättade säkert mera än vad jag borde ha gjort om allting. Men vad gör man då man blir så ivrig..

 

Efteråt fick jag höra att dom nog är väldigt intresserade och lite nervösa inför söndagens visning om det skulle komma andra spekulanter. Spännande!

 

Men vi backar lite!

 

Söndagen innan, den 15 januari var vi hela familjen, inklusive mina föräldrar på privat visning av huset som vi blivit förtjusta i. Huset som ligger under 500 m från både mitt jobb och alla skolor. Närhet till butiker, strand och aktiviteter. Jag hade ju varit där en vecka innan med barnen, men efter att ha sett huset en gång till så var jag övertygad. Och alla andra med. Vi beslöt oss där i stunden att vi kör på det här nu. Vi gör ett bud. (Det här var alltså innan vårt hus ens kommit ut till salu..) Vi hade såklart några villkor. T.ex. att få vårt eget hus sålt på två månader.. Lite små stressigt var det då den öppna visningen började efter ett tag och vi satt där i köket med mäklaren som om vi hade bott där redan, då det kom några människor och tittade.

 

Sen gick det några dagar. Vårt bud var i kraft till lördagen därpå (21.1) så vi visste att det blir spännande dagar.. Sen kom tisdagen och vårt hus kom ut till salu. Våra vänner (och många andra) delade Etuovis inlägg friskt och jag tror att det kom upp till åtminstone 111 delningar, vilket är ganska ovanligt.. 

 

Fredagen den 20.1 var budens dag. Vi fick veta att paret som varit och tittat på torsdagen gett ett bud och vi fick också veta att budet vi gett på Pargashuset fått ett motbud. Vi godkände motbudet och huset togs bort från försäljning! Med budet vi fått på vårt hus, gjorde vi inte någonting med ännu. Det skulle ju ännu vara visning på söndag!

 

Men det kändes så bra att veta att nu skulle vi högst antagligen få det hus vi ville, och vårt eget hus sålt med rekordfart!

 

På lördag den 21.1 meddelade mäklaren att vårt hus blivit delat på Etuovis faceboooksida! Häftigt! Massor med likes och också några skumma kommentarer. Såklart, sånt får man räkna med.

 

Hon berättade också att vårt hus haft över 5000 visningar, vilket tydligen var rekord! Nu vågar jag inte säga om det var rekord för Etuovi eller för mäklarfirman, men tufft hur som helst.

 

 

Vet inte om det var dom fina bilderna, Etuovis delning eller bara rätt tillfälle, men då det var dags för söndagens öppna visning så var det 29 familjer här!! Alltså säkert närmare 70 personer. Puh! Vem skulle ha trott det!

 

Gissa om min kompis kollega hade varit nervös den natten.

 

På måndagen den 22.1 var det ännu inbokat en privat visning för några som varit extra intresserade. Vi blev bortskickade hemifrån ännu en gång, och jag var faktiskt ganska nervös för kompisens kollegas del, då jag blivit så förtjust i dom och så gärna skulle se dom bo här i vårt hus.

 

Efter visningen ringde mäklaren och sa att inga andra bud hade getts. Det var lite tudelade känslor. Såklart hade det ju varit trevligt med flera intresserade, men samtidigt var jag glad att då skulle nog dom som jag tyckte att skulle passa så bra in här, få vårt hus. 

 

Nu råkade det ju sig så, att de hade haft fördelen att ha lite privat kontakt med oss (mig) utanför mäklaren, så jag visste att de skulle gå med på ett motbud från vår sida. Vi hade exakt 1,5 h på oss att ge detta motbud, och jag fick lite smått panik att pappan som var på jobb inte skulle ha något nät. (Då allt gick via nätbanken, och jo, han var på jobb hela denna vecka då allt hände) Senare på kvällen kontaktade mäklaren oss och berättade att vårt motbud godkänts!

 

Vi hade alltså under en veckas tid både godkänt ett motbud på Pargashuset och fått ett motbud på vårt eget hus kodkänt!

 

Allt detta p.g.a en nyårslek. Nästan iallafall.

 

Nu då allt detta var avklarat (och pappan passligt kom hem från jobbet) så blev det helt tyst. Det ska ju göras konditionsgranskningar på båda husen innan allt är klart och dom kommer att äga rum den 8.2. och den 9.2. Känns som en väldigt lång väntan då allt det andra gått så fort! Och även om jag tror att allt kommer att gå bra, så kan jag inte helt slappna av innan granskningarna är godkända av alla parter, och köpebreven är skrivna. Bara allt går bra så kommer vi att göra köpen kring alla hjärtans dag och två månader efter det så ska vi enligt avtal få flytta in i Pargas. Så det blir antagligen kring påsk! Med paret som ska köpa vårt hus har vi kommit överrens om att det blir i slutet av april. Känns väldigt skönt att vi kommer att ha ungefär två veckor på oss att flytta.

 

Det var den lilla historien! Jag ska såklart hålla er uppdaterade om hur det går, och ni får gärna hålla tummarna för oss alla att allt går bra nu!

 

Där är det nu – vårt hem.

Där finns det nu. Vårt hem – vårt projekt som vi hållit på med de senaste 10 år sen. Hemmet som är nästan lika gammalt som vårt äktenskap. Hemmet där familjen fördubblats. Hemmet där vi delat mycket skratt och gråt. Hemmet där vi ätit massor med god mat och firat massor med fina kalas. Hemmet där vi slitit, kämpat och varit uppgivna ibland men mest lyckliga. Här finns det nu till allas beskådan, och om jag har rätt magkänsla så finns det inte där så länge till så passa på att ta en titt!

 

Jag blir nästan lite vemodig då jag tänker på det, att någon annan kommer att bo här i framtiden, men ändå känns det här beslutet bara så rätt. Det är dags för nya äventyr nu. 

 

På måndagen hade vi förmedlingsfirmans fotograf här, och jag måste säga att jag är mera än nöjd med bilderna! Såklart ser allting mycket större ut än vad det är i verkligheten, men riktigt superfina bilder tog han! Ångrar bara lite att jag inte själv var hemma och torkade bort fingeravtrycken och slätade ut kuddar och handdukar.. Jag vet ju att de flesta vi känner (och många många till) just nu sitter och zoomar in alla skavanker 😉