För ett tag sen var jag på en kurs där det ingick att deltagarna med hjälp av vykort skulle presentera sig själva. Det fanns en hel del kort att välja emellan, men jag kom fram till bordet nästan till sist så det fanns inte så mycket kvar att välja på.. Efter en stunds funderande valde jag ett tecknat kort med en stor elefant och två små elefanter och på sidan om stack det in några snablar lite här och där.
De flesta presenterade sina bilder med djupa meningar om önskningar, framtidstro och blommor som växer men jag häver ur mig utan att tänka:
”Ja, det här är min familj. Den här stora elefanten är jag, den som håller i trådarna för det mesta och får vardagen att fungera. De här små är ju mina barn då. Och de här snablarna står för min man som jobbar på båt och kommer hem varannan vecka och sticker in snabeln”..
Hoppsan. Jag fattade ju inte först vad jag sagt, men insåg ganska snabbt då folk plötsligt såg väldigt roade ut att nu hade jag nog släppt en groda.. Kunde inte riktigt koncentera mig på något annat efter det..
En sådan liten anekdot bjuder jag på idag i snöyran. Och han som sticker in snabeln kommer för övrigt hem idag igen. Hans kommande hemmavecka antar jag att kommer att innehålla en hel del ved, eld och snö och så blir det kalas hela helgen för 8-åringen. Så hoppas jag på att vi kommer att hinna påbörja sängbygget också.. Fast vi ju egentligen nog ska tapetsera och måla först..
Ha en skön kväll!
Hahah! Kul att du är en sån som vågar bjuda på dig själv!
GillaGilla
Ja, det måste man väl göra 😉
GillaGilla
Tack, Lotta, för dagens bästa historia. Eller årets – hittills!
GillaGilla
Varsågod bara 🙂 Det var inte dåligt betyg 🙂
GillaGilla
Ah vad galet! Och jag satt på ett möte och läste och började ju garva för mig själv
GillaGilla
Hihi, förlåt 🙂 Hoppas det inte var ett viktigt möte 😉
GillaGilla
Hahaha!!! Så fantastiskt roligt!!!
GillaGilla
😀
GillaGilla